The Identity Crisis Conundrum

I Mark Mansons "The Subtle Art of Not Giving a Fuck" beskriver han utveckling som att ha lite mindre fel varje gång man ändrar sig. Man har helt enkelt aldrig rätt. Så min senaste helomvändning i relationsönskemålen är helt enkelt bara lite mindre fel än vad relationsanarkin var.

Vidare skriver han; "The narrower and rarer the identity you choose for yourself, the more everything will seem to threaten you. "Jag har hållit fast i min relationsteori i lite drygt åtta år. Med näbbar och klor och med en övertygelse som hindrat mig från att vackla ens en centimeter. Och den har varit ruggigt specifik. För specifik, för smal, för exakt.

Men när jag skalar bort det obstinata och övertygade lämnas jag med insikten att precis allt baseras på rädslor för mig. Jag är rädd för att låta folk komma nära, rädd för att inte duga, att inte vara tillräcklig, att bli avvisad, lämnad, sårad, övergiven.

Relationsanarkin blev för mig ett bra sätt att undvika alla mina rädslor. Ett sätt att inte riktigt låta någon komma nära, att alltid försäkra mig om att det finns någon där om jag faller.

I en liten stund blev jag besviken över all tid jag spenderat i försvar, men insåg sedan att de här åren både har tagit mig dit jag är nu och har lärt mig exceptionellt mycket om vad jag vill ha. Och vad jag inte vill ha.

Och det jag vill ha kan kokas ihop till ett enda litet ord; trygghet. Jag vill ha allt det där jag har hatat med en glödgande intensitet. Det seriösa, monogama, långsiktiga. Att leva med någon, utvecklas med någon, bygga en framtid med någon. Men det skrämmer såklart samtidigt. Det där med att lägga alla äggen i en korg liksom. Det är lite som en identitetskris. Eller, om jag ska se det på ett mer positivt sätt, en lätt utvecklingskris kanske.

Men på allt det här kommer det i särklass största problemet jag har. PMDS.

Jag har testat allt jag kan. Tagit bort nikotin och alkohol, testat mindfullness, yoga, träning, äta nyttigt, antidepressiva. Och jag trodde att det hade blivit bättre, men får jag en trigger tar PMDS-hjärnan över fullständigt och ger mig den stora Osäkerheten, Vanföreställningarna, Hopplösheten och Självhatet. En av mina allra bästa vänner var med mig genom en sådan period och har uttryckt sig i termer som "det är helt sjukt" och "det är ju nästan så man hade funderat på att ta livet av sig".

Och ja, att med någon sorts regelbundenhet överfallas av känslor och tankar som är så långt ifrån mig själv och som genomsyrar precis allting är extremt svårt. Rädslorna, som vanligtvis är ganska hanterbara, blir till stora krigande nationer som attackerar mig och hotar att utplåna varenda millimeter av optimism som skulle råka befinna sig i min hjärna. Det är extremt svårt att komma framåt. För oavsett om PMDS-hjärnan försvinner med mensens ankomst har den ändå lyckats injicera min vanliga hjärna med en drös skit som kan vara svår att helt bli av med. Och så jobbar jag på det och kan fyra veckor senare åter attackeras av samma sak, varpå jag är tillbaka på ruta noll igen. Det som har blivit bättre nu är att jag riktar möget åt andra håll än vad jag vanligtvis gjort innan.

Det som ibland är lite problematiskt är att skilja på vad som kommer från PMDS-hjärnan och vad som kommer från den vanliga hjärnan. Ibland blir det väldigt rörigt. Och det där med att vara mig själv är inte alltid helt likriktat. Innan har jag trott att allting är en del av mig själv och därför delat med mig vitt och brett vilket förstås skapat lika mycket röra i mottagarens hjärna. Det är verkligen som att leva med två olika personligheter. Och den ena är bara en ondsint invasion och jag måste vinna över den.

Jag har insett att jag inte klarar det själv och har därför passat på att försöka hitta någon sorts hjälp. Var inte säker på om jag skulle vända mig till gynekologin eller psykiatrin, men hittade en gynekolog som säger att hon behandlar PMDS. Har bokat tid och håller tummarna att jag kan få hjälp. För jag har tröttnat på att aldrig riktigt få lov att bara vara glad och nöjd. Det börjar bli ohållbart. Jävla hormoner.

Comments

comments powered by Disqus