Mitt liv har gÄtt in i ett helt nytt kapitel och innehÄllet i den hÀr bloggen fÄr ligga hÀr som en bit av min historia som Àr just det, historia. För allting i den har förstÄs lett mig till den hÀr punkten i mitt liv. Allt svajande, all obstinatism, alla misslyckade relationer och försök att förstÄ mig sjÀlv. FrÄn sjÀlvförakt till sjÀlvuppskattning, frÄn vardagsalkoholism till terrÀnglöpning, frÄn att tro att jag inte Àr vÀrd nÄgot bra till insikten att jag bara förtjÀnar bra saker. Det har varit nÄgra intressanta Är. Eller snarare, det har varit ett intressant liv.

Just nu Àr tillvaron underbar och framtiden Àr nÄgot jag ser fram emot. Har en person vid min sida som tar fram mitt allra mest genuina jag, det dÀr jaget jag alltid vetat att jag varit, men som inte fÄtt utrymme att existera pÄ grund av ett dÄligt sjÀlvförtroende som in sin tur dragit Ät sig mÀnniskor som varit helt fel för mig.

Jag tÀnkte först skriva ett helt inlÀgg om det dÀr, men kÀnde instinktivt att det Àr dags att sluta skriva nu. Jag vill uppleva livet, inte skriva om det. Jag behövde skrivandet nÀr jag svajade eftersom det blev lÀttare att hÄlla fast vid nÄgot om det samtidigt fanns nedskrivet. Det finns ingenting att hÄlla fast vid lÀngre, nu handlar allt om att slÀppa taget och bara leva. SÄ jag gör det nu.

Tack alla ni som troget följt med mina brokiga Är. Kanske hörs vi igen i framtiden, kanske inte. Det Àr det fina med krÄksÄngen, det Àr ingen som vet!