Igår hade jag en sån där nostalgisk tripp som jag får ibland och läste hela min blogg. Tur att jag inte skriver så mycket! Men det är intressant att minnas och att se livets föränderlighet i textform, ur ens egen hjärna. Vacklande och sökande, ibland frustrerad, arg och obstinat men med en uppåtgående kurva av ödmjukhet och lugn, det är lite så jag tolkar mig själv i helheten av de senaste fyra åren.

Jag vacklar fortfarande, skillnaden idag är att jag inser att jag vacklar, och inte lägger särskilt stor vikt vid det. Och inte lika stor vikt vid att saker ska vara exakt på ett visst sätt. Jag har nog skrivit om det förr, men att hamna i hormonellt kaos en gång i månaden skapar ett behov av att hålla fast vid något. Hårt. Det blir den enda livlinan som finns och död åt den som försöker elda upp den! I och med att hormonkaoset har begett sig åt annat håll blir det också mycket lättare att hålla fast i att inte hålla fast.

Jag har på senaste upptäckt en ny favoritperson. Hon heter Esther Perel och resonerar så bra med mitt tänkande att jag blir glad varenda gång jag hör henne. Hon är en psykoterapeut med moderna infallsvinklar på sånt där som lyckats hålla sig ganska omodernt trots att vi som människor moderniserats rätt så mycket de senaste decennierna; relationer, otrohet och äktenskap. Och hennes språkbruk är så snyggt att det är nästintill porrigt, och då är engelska inte ens hennes första språk.

Ett litet citat och ett 20 minuters Ted Talk sammanfattar henne eminent.

Hennes bok State of Affairs har precis släppts som ljudbok, så nu blir det soffmys och lyssning!

“Today, we turn to one person to provide what an entire village once did: a sense of grounding, meaning, and continuity. At the same time, we expect our committed relationships to be romantic as well as emotionally and sexually fulfilling. Is it any wonder that so many relationships crumble under the weight of it all?”