Det där vi kallar kärlek/känslor/förälskelse är något vi kan få för oss, något vi kan blanda ihop med helt andra saker. Lust, bekräftelse, behov, saknad, självförakt, tomhet.

Vi människor gör ofta så här, det är något vi saknar, sen får vi för oss att en person ska fylla det tomrummet. Människor kan berika livet, men de kan inte fylla tomrum eller behov. För vad händer i de stunderna när personen av någon anledning inte fyller det där tomrummet? Då får vi för oss att det är något fel på dem. Och så ska vi på och peta och ändra och önska oss en annan version av personen.

Alla människor är i detta nu den enda versionen av sig själva som de kan vara. Och det är bara de själva som kan ändra sig, för sig själva. Det går inte att hävda att man älskar någon om man inte älskar precis den versionen personen är.

Allt som krävs är egentligen bara en översättningstabell. Allt vi får för oss att den andra personen ska vara är allt vi önskar att vi kunde ge oss själva. Lyssna på mig, bekräfta mig, behandla mig med respekt, acceptera mig, älska mig. När vi kan göra allt det här för oss själva behöver vi inte någon annan som gör det åt oss, vi kan istället uppskatta människor precis som de är, för de kvaliteter hos dem som berikar våra liv, som gör oss glada, får oss att tänka, utmanar oss. Utan ett endaste litet behov att förändra det som redan är perfekt. Det är kärlek.