Simsim och Känslorna

When you're painted like a warrior Though you know it's a raining war When the first who spoke, but wasn't really sure Was your heart - The Tallest Man on Earth

Tänker bli personlig nu. Under mitt liv har jag kommit på att romantiska känslor inte är någonting jag är särdeles bra på. Alls. Jag känner snabbt, besinningslöst, stort. Och ibland är det alldeles, alldeles underbart, men oftast gör det bara ont, förtär och river sönder mig. De senaste åren har jag fokuserat på att hålla mig långt borta från allt som heter romantiska känslor för att vara snäll mot mig själv eftersom det negativa alltid överväger det positiva.

För någonstans längs vägen går det snett, oftast på grund av min egen oförmåga att hantera det besinningslösa. Jag regredierar till ett barn som fått för sig att kärlek är synonymt med att bli övergiven, att inte bli accepterad. Och så blir jag osäker och försöker komma på de allra bästa sätten att försöka få personen att inte lämna mig. Vilket håller en stund för att sedan vända sig ut och in och förvandlas till panik och ångest som med hjälp av en mängd fantastiska försvar manifesterar sig i aggression. Och så vidare till självförakt och ånger. Att vara med mig är lite som att åka bergochdalbana med ögonbindel. För jag är tydlig med precis allt som händer när det händer och det är omöjligt att kunna vara förberedd på svängarna.

Det jag idag accepterat när det gäller romantiska relationer är att de alltid tar slut, eller omvandlas. Den vetskapen skänker lugn. Och jag har dessutom slutat haka upp mig på att ha en enda relation där personen ska kunna vara allt för mig. Jag har olika relationer för olika behov, det gör också att det där slutet eller den där övergången inte blir lika svår att hantera. För det jag förstod ganska sent i livet är att jag är som jag är och den i särklass bästa livsstrategin är att acceptera mig själv och förstå vilka förutsättningar som fungerar för mig och vilka som bara slutar i katastrof. Känslorna förtär inte på samma sätt när de riktas åt olika håll. Ibland går det dock inte att avvärja.

Häromsistens råkade jag trots min egen ovilja att trilla dit för någon. Allting stämde så fantastiskt bra och jag tänkte att det faktiskt skulle vara okej. Tills det tog slut snabbt och skoningslöst, av anledningar som inte ens berodde på mig. Jo, indirekt på mig, min förmåga att vara observant och min rakhet. Jag gjorde helt enkelt personen uppmärksam på en hel del saker som bidrog till att han kände ett stort behov av att ta tag i sitt liv och där fick jag inte plats längre, av totalt logiska anledningar. Men barnet ser inte logik, hon får bara bekräftat att det alltid blir så här. Så hon planterar ett litet desperat hopp i mitt huvud och får mig att gå framåt marsch i ett förnedringståg där jag plockar fram precis allt jag har för att få personen att ändra sig, varför vill han inte bara ha mig? Idag krossade jag det där lilla desperata hoppet med hjälp av en sista förnedrande och desperat handling.

Och som på beställning dyker de där mysiga känslorna av självförakt och ånger upp. Och jag känner mig dum som hakar upp mig, för att jag inte kan släppa, för att jag klänger mig fast vid något jag redan vet är borta. För att jag läser sms och meddelanden och tittar på bilder, om och om igen. Nu har jag raderat alla spår, för att försöka vara snäll mot mig själv.

Det är hit de tar mig, känslorna. Och jag kommer att klänga mig fast ett tag till, men utan att förnedra mig själv. Jag kommer att göra ont en stund. Jag vet att det går över, men min förmåga att vara väldigt mycket i nuet just när det gäller känslor gör att det som bränner och förtär verkar etsa sig fast i en totalt oändlig framtid.

Jag kommer att kunna klara av det här också, inom en relativt rimlig framtid, det vet jag. Men inte än, inte nu. Jag var inte beredd och det slog till för hårt.

Comments

comments powered by Disqus