Attached?

Har på senaste hakat upp mig lite på anknytningsteorin och försökt att hitta någonting på nätet som tar upp PMDS i kombination med just anknytning. Har inte lyckats än, antagligen för att PMDS är ganska nytt.

Men när jag har läst om de olika relationstyperna som tillhör de olika anknytningarna blir det ganska tydligt att min PMDS-person har en lite annan relationstyp än min vanliga person. Vanligtvis känner jag mig ganska så trygg, med en liten släng av den ambivalenta typen. När jag har PMDS är jag helt ambivalent, och när den är riktigt illa är jag desorganiserad.

Här kan man läsa mer om typerna och testa sig själv om man vill.

När jag läser mer om anknytningsteorin märker jag att det pratas mycket om att man ska berätta om sina behov på ett tydligt sätt. Och då började jag fundera på det där med behov och det där med att inneha viljan att förändra en annan person. För jag börjar tänka på vad behov egentligen är? Vad är det jag behöver egentligen? Om jag gör det enkelt? Jag behöver känna mig glad och nöjd. Sådär en någorlunda majoritet av tiden. Ska denna nöjdhet verkligen ligga i händerna på en annan person? Verkar det inte vettigare om den kommer från mig själv och att det som en annan person tillför är en bonus?

Självklart, om det är något den andra personen gör som är dåligt för dem själva eller något de gör som är sårande utan att de tänker på det, då ska man förstås säga något. Men när det handlar om hur personen fungerar och när det bara handlar om olikheter, då är man nog ute på djupt vatten om man tar upp det som ett problem. Jag tänker att det är bra att respektera varandras olikheter och låta dem vara just det, olikheter. Och inte anpassa sig in i något som inte funkar, och inte heller försöka få den andra att göra samma.

Jag tar ett exempel. Om någon jag träffar säger till mig att jag är för på och att jag hör av mig för mycket kommer det förstås att bli ett problem för mig. Plötsligt kommer jag behöva tänka på frekvens och längd och vad det nu kan vara varenda gång jag hör av mig. Och så försvinner naturligheten i det. Jag är en sån som tycker om att höra av mig, är likadan med mina vänner. Däremot måste jag ju respektera om den andra inte är sån. Och de två kan väl banne mig samexistera, så länge jag inte är en sån som hör av mig bara för att få bekräftelse.

Och det måste man också fråga sig. Är det man skickar ut något som är omtänksamt och bekräftande eller om det bara är ett sätt att få omtänksamhet och bekräftelse? Sen är det klart att det inte alltid är så svart eller vitt och att man ibland behöver lite bekräftelse eller extra uppmärksamhet, och då ska man förstås be om det. Eller inte så mycket be om det som att berätta vilket läge man befinner sig i. Öppenhet är bra.

Men sammanfattningsvis tänker jag att om man träffar någon som man vill förändra, då verkar det väl vettigare att leta efter någon annan? Och att främst leta trygghet och bekräftelse i sig själv. Då blir det ju också lättare att respektera andras olikheter utan att göra dem till ett problem. That was my 2 cents, nu ska jag sova!

You might enjoy:

Next post No more posts

Comments

comments powered by Disqus