The evolution of me

Den här dagen har varit exceptionellt slö. Välbehövlig, men slö. Så tänker att jag åtminstone kan försöka få ner ett litet inlägg så här på en söndag kväll.

Min bäste vän kallade mig häromkvällen för en suverän stat. Hans inre statsvetarperson vaknade till liv och liknelserna flödade på varandra. De senaste åren har jag helt enkelt varit som en militärdiktatur under attack. Med ett gigantiskt försvar som alltid är redo att skydda diktatorn och gränserna. Tokiga generaler med än mer tokiga idéer har kommit och gått och de enda avtal min lilla nation har ingått är de multilaterala.

Nu har diktatorn blivit störtad och försvaret blivit demobiliserat. Lite inbördeskrig på det och så får folket, som nu verkar redo att kunna fatta vettiga beslut, mer makt. Och bilaterala avtal är ju fina!

Nationsliknelser åsido, det är verkligen som om de där försvaren bara fallit undan och jag kan få vara ifred från att känna mig påhoppad och missförstådd. Det kommer en stund i livet när man till slut inser att man är värd bra saker. På grund av en lite olycklig upplevelse i ungdomen har jag haft en dålig ovana att sätta mig själv i underläge gentemot partners. Vilket såklart skapar känslan av att aldrig vara värdig. Och känslan av att partnern kommer att lägga benen på ryggen vid minsta lilla tecken på att jag gör fel. Vilket jag kan göra i ett ögonblick, med ett ord, med en blick. Alldeles irrationellt förstås, men känslan har varit verklig.

Klart att pyttelite av det där finns kvar fortfarande, men jag har i vanlig ordning en aktiv strategi för att fixa det. Och det går väldigt bra. Sen underlättar det ju förstås att jag har en motpart som gör allting väldigt mycket lättare. Men för första gången i mitt liv kan jag luta mig tillbaka, slappna av, släppa osäkerheterna och bara finnas i känslan. Känner ett ovant hopp om framtiden och en lätthet som kommer att vara värd vad för skit som än skulle komma min väg.

Det är intressant när man lyckas släppa ett negativt beteende, då fattar man över huvud taget inte varför man höll på med det så länge. Men det där med självförakt och att känna sig värdig är rätt tungt skit som tar tid att komma ifatt ibland.

När jag har gjort mina tappra försök att skriva om mitt liv har jag delat upp det i en massa kapitel och fyllt på med fler ju mer tid som gått. Nu avslutar jag istället hela boken. Har tröttnat på att titta tillbaka och leva mitt nu med mitt förflutna som en dålig mall för det som komma skall. Avslutar mitt slöa söndagsinlägg med den för stunden alldeles perfekta låttexten:

"It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me. And I'm feelin' good"

Comments

comments powered by Disqus