I ett hav av normisar...

Min bäste vän påminner mig om att jag kan bli lätt obsessed när jag (åter) går in i något. Och ja, just nu ännu mer än vanligt då det faktiskt hade varit lite småcoolt att testa min egen relationsmodell sådär på riktigt. So bear with me.

Jag hörde häromsistens på en TedX att det endast är 4% av befolkningen som lever i icke-normativa relationer. Gäller USA, men kan inte tänka mig så stora diffar på andra platser. Vilket verkar rimligt då dejtingmaskinen Simsim inte än lyckats stöta på en enda person som ärligen bekänner sig till en alternativ relationsmodell. Vilket gör att jag praktiskt taget kan förutsätta att så inte är fallet när jag träffar en ny människa.

Så. Hur gör jag egentligen på bästa, mest pedagogiska sätt när jag förklarar för människan jag träffar att jag inte riktigt är funtad så som de tänkt sig?

Hej. Nej, jag är inte monogam. Jag vill inte vara din flickvän. Jag vill inte ha familj, jag vill inte flytta ihop, jag vill inte åldras med en person. Nej, jag tror inte på den rätte eller för evigt. Ja, jag tycker det verkar helt orimligt att bara ha sex med en enda person till för resten av mitt liv. Eller för den delen att bara ha en enda romantisk relation till i mitt liv. Vidare tycker jag att det är befängt att behöva vara allt för någon. Och tvärtom.

Personen som skulle vara allt för mig existerar inte. Om jag inte träffar en person med perfekt avvägda multipla personligheter. Som dessutom besitter oklanderlig timing. Och vad är oddsen för det liksom?

Jag inser ju hur det låter. Och fastän jag tycker att det de får är skitbra; sin frihet, en person som inte har en massa förväntningar, svartsjuka eller kontrollbehov, möjligheten att fritt kunna välja sitt umgänge utefter sina behov och så vidare, så är de här sakerna inte något människor tycker är positivt. Underligt nog.

Monogami för kvinnor var en necessitet när män (alltid dessa jävla män) behövde vara säkra på att det verkligen var deras barn som fick ärva skit. Vi är väl ganska långt förbi det nu. Och vad gör vi då? Vi får män att också bli monogama. Kom igen liksom.

Och nu tänker jag inte skriva mer om det eftersom jag blir sådär meningslöst upprörd. Jag håller som bäst på att problemlösa den här grejen med. För det första ska jag vara med i ett forskningsprojekt om icke-normativa relationer, vilket ska bli riktigt intressant. För det andra stötte jag på Relationsinstitutet i Malmö som till exempel har temakvällar och samtalsgrupper om just icke-normativa relationer. Bara tanken på att få sitta ner med människor och kunna komma till saken direkt, utan en massa onödiga förklaringar, känns ovant och spännande. Jag har kommit till en punkt när det börjar bli tröttsamt att jämt behöva förklara mig och försvara mig. Så jag vill veta; hur gör andra som jag i ett hav av normisar?

Comments

comments powered by Disqus