Det lugna sinnet

För 10 månader sedan bytte jag ut alkohol mot yoga, har varit utan män/kärlek/sex/relationer i cirkus 9 månader, utan nikotin i 3, utan koffein och SSRI i 2. Och har spenderat de senaste 3 månaderna med ett intresse som har fastnat - traillöpning.

Alkoholfriheten gav mig sinnesnärvaro nog att bry mig om att inte få ryggskott hela tiden, alltså yoga. Relationslösheten har gjort att fokus har skiftat från att göra någon annan glad till att göra mig själv glad. Vilket gjorde att jag började springa i skogen för att det var kul och sen slutade med alla andra sketna substanser. Och kombinationen av dessa har raderat min PMDS. Helt. Blir bara pyttelite sur på hon som kör för långsamt framför och katterna som går framför fötterna. Gråter bara lite till So you think you can dance. Och har inte ens några fysiska symtom längre. Träning är magiskt och substanser suger fett.

Ett tag var jag orolig över att träningen skulle bli ännu ett missbruk. Men missbruk är ju något jag pysslar med när jag saknar något. När jag försöker fly. Och ett missbruk är ett måste, inte ett nöje.

För det är verkligen ett nöje att springa runt i skogen med hunden och bara finnas. När jag kunde släppa räknandet och pressen och sluta bli arg på hunden för att han stannar och sabbar min pace blev det mycket trevligare. Nu kör jag istället högteknologi i form av poddar på skorna och kollar allt i efterhand. För jag är fortfarande en nörd när det gäller statistik och kurvor och siffror och metrics.

Det har blivit två tävlingar sen september och 4 till väntar den här säsongen, lika bra att komma igång liksom!

Och idag, till min egen stora förvåning, lyckades jag fan ta mig springa lite mer en en halvmaraton med eminent hjälp av Malin och Jonas från Bockeboda Trail Runners. Sjukt nöjd! Och aningen halvdöd.

Längst ner, Elton och jag på en löprunda i Skäralid.

Nu ska jag sova. Ruggigt gott.

Comments

comments powered by Disqus