Vem syr ihop mitt ögonbryn?

Häromsistens pratade jag med en vän om den där känslan att inte ha någon i sin hörna. Jag önskar att jag kunde rita, för jag ser bilden framför mig i högsta tydlighet. Att sitta själv på den där pallen, blodet som rinner ner i ögat, svetten som droppar. Försöker torka bort allt med min jättestora handske.

I de tre andra hörnen, påpassade och torra sitter de; Normen, Samhället och Livet. Och överallt runtomkring, människor och människor, ett hav som bara glider ihop till en skrikande massa. Och min hörna är tom. Det är bara att resa mig och slåss i blindo.

Ibland blir det jättetydligt hur ensam jag är. Sa precis hejdå till ännu en sån där person som ignorerar mig tills det passar dem att höra av sig. Och trots att jag vet att det är rätt att göra så, gör det mig ändå sjukt ledsen. Och antalet människor jag har kvar runt mig bara minskar och minskar. Det blir lite sådär när man inte riktigt passar in i normen. Om jag hade varit en sån där normis hade jag suttit med partner och ungar och hela skiten just nu. Och eftersom majoriteten håller på sådär minskar såklart mängden människor som jag kan hänga med. Missförstå mig rätt, jag behöver inte en massa folk runtomkring mig, men ett litet, litet gäng som finns där hade varit fint. Så kan vi hänga i varandras hörnor och skydda varandra mot dumheter. Och vara ifred när vi behöver.

Det gäller bara för mig att bli bättre på att sätta gränser. Att inte acceptera vad för skit som helst bara för att någon ska tycka om mig. Det blir ju fruktansvärt veligt när jag börjar ifrågasätta mig själv så fort nån ny person som fångat mitt intresse inte håller med mig om vem jag är eller hur jag gör saker. Jag kan inbilla mig lite vad som helst bara för att anpassa mig gentemot personen. Det går förstås över. Och mycket snabbare idag än förr i tiden. Men ändå. Det där med att träffa någon som visar intresse (= Simsim tror att hon är kär) är precis som ett alldeles vanligt missbruk för mig. Och min missbrukande hjärna tar mig långt för att hålla fast vid den där drogen.

Lyckades göra av mig med allt annat missbruk, så det här ska väl inte vara några större problem egentligen. Det är bara att köra den kalla kalkonen på hela skiten. No more Miss Nice Guy. Eller jo, men no more Miss Adapt Myself to Death Guy. För i slutändan är det så mycket bättre att vara ensam än att hänga med folk som ifrågasätter mig, kritiserar mig, endast har ett rent egoistiskt intresse av mig och inte gör något för mig. Som bara hör av sig när det passar dem. Som skiter i att komma förbi när vi har bestämt för att det hände något mer intressant. Nej. Jag är hellre helt ensam än har en massa såna människor runt mig. Trots att antalet blir minimalt.

Så det jag till slut kommer fram till är helt enkelt att jag syr ihop mitt eget ögonbryn, torkar mig i pannan med linnet och slåss med sikten klar. Jag behöver ingen i min hörna. Det hade underlättat. Och varit lite trevligt. Men jag behöver inte det.

Comments

comments powered by Disqus