Farewell quiet ones

Jag försöker rensa. Rensar bort kirskålen från alla vackra blommor och rensar bort människorna som inte bryr sig från de som gör det. Så att de som är fina syns mer och får större plats. Och fastän jag vet att det är smart och bra och snällt mot mig själv så känns det av någon anledning ändå jobbigt.

Om någon en gång gett mig någonting, lite uppskattning, lite bekräftelse, lite vad-det-nu-än-kan-vara, så håller jag fast. Eftersom jag har fått för mig att jag inte riktigt går att tycka om måste jag ju hålla fast vid det allra minsta tecken. Därför är det jobbigt att säga adjö. Eftersom jag då får för mig att chanserna för att överhuvudtaget kunna ha folk i mitt liv minskar drastiskt.

Så det här är en övning i att släppa taget för min egen skull. För varför ska jag hålla fast vid människor som inte ens har respekt nog att hålla kontakten? Eller svara när jag hör av mig? Bara för att de visar mig någon form av uppskattning när de väl behagar höra av sig betyder det inte ett skit. Inte ens ett dammkorn.

Det är inte rimligt alls. Och medan jag skriver det här känner jag ångesten över att släppa taget. Alldeles kontradiktoriskt. Tror att tanken på att det skulle bli alldeles tomt är för mycket att hantera. Trots att jag vet att det inte blir så, de fina finns ju faktiskt fortfarande kvar. Men om allt orimligt skit vi höll på med var logiskt, hade vi ju inte hållit på med det. Det är irrationaliteten, det oförståeliga och frustrerande som gör att vi fortsätter. Just för att det inte går att förstå.

Så jag gör lite som jag gjorde efter att ha läst Kahnemans "Thinking; fast and slow". Bara för att någon säger att hjärnan har sjukt svårt att tänka statistiskt betyder det inte att det är omöjligt. Samma sak måste gå att applicera här. Kan jag lära min hjärna att tänka mer statistiskt ska jag väl banne mig kunna lära den att tänka mer logiskt också. Och det logiska är att vara snäll mot mig. Testar det nu.

Comments

comments powered by Disqus