Den svajande solitären

Jag svajar. Innan hade jag alltid en go-to när jag svajade. Alkohol. Jag har inte det längre. Det är jag, mitt jävla svajande och min klarvakna, men lätt förvirrade, hjärna.

Jag kan ha en tendens att se saker i svart eller vitt och glömmer helt bort spektrat av färger och skalor som finns mellan. Ser mig själv sådär också. Ibland.
Jag behöver inte någon!!
Jag önskar att jag hade någon..
Och allt som följer därtill. Hur jag ibland känner mig starkast i världen. Och ibland skörast i världen. Hur jag ena sekunden tycker att jag är skitbra på något för att andra sekunden tycka att jag suger fett på exakt samma sak.

Jag har valt att vara solitär. Men det är också där jag svajar. Nej, jag går inte på något sätt sönder av att vara ensam. Men sådär vissa dagar, som den här, känner jag att det hade varit fint att ha någon som vill sätta mig först och verkligen tycker om mig för mig. Som fattar mig och kan låta mig vara som jag är. Där jag inte bara är ett osannolikt, spännande komplement till någons liv. Inte bara kuriosa. Eller ett sexobjekt.

Jag har en förmåga att haka mig fast vid folk trots att de ganska tydligt, av en eller annan anledning, visar att de inte är sådär värst intresserade. Lite det där med att ta vad jag får eftersom jag annars kanske inte får något alls. Att gå med på lite vad som helst hellre än att bli en fullständig eremit.

Jag inser hur mycket skit jag tillåtit mig själv att ta under åren. Det är så mycket att jag på något sätt inte ens ser det särskilt tydligt längre. Saker som en "normal" människa hade uppfattat som fullständigt oacceptabelt, det kan jag vifta bort, försöka ursäkta som omtanke eller tro att reaktionen beror på mig och att jag bara måste bli bättre. Vilket får effekten att minsta lilla hyfs från en motpart gör att jag suger mig fast som en igel utan att ens reflektera över allt det där andra som inte alls är så trevligt. Och så tror jag att jag är kär. Och med det kommer den stora Osäkerheten, den lilla Bekräftelsehoran och så går det helt enkelt åt skogen.

Precis idag fick jag insikten att jag inte ens klarar av att be om någons tid utan att bli nervös som ett litet barn eftersom jag då skapat ett scenario där jag riskerar att bli avvisad. Eftersom min lilla människa ser ett totalt välmenat och helt logiskt nej som ett avvisande. Det är lättare att låta den andra bestämma allt sånt, då kan jag inte bli avvisad. Och, återigen, att välja människor som redan är upptagna på olika sätt. Att i samma veva vara lite för obstinat, vilket gör att jag nog skrämmer bort folk lite. Och får dem att tro att jag kanske bara vill vara ett sexobjekt. Eller kuriosa. Kombinationen är alldeles ologiskt oslagbar. Det går bara inte att få det rätt.

Får jobba på det där lite.

Comments

comments powered by Disqus