The Comfort Zone

Jag reverterar gärna tillbaka till min comfort zone. Inte för att den är särskilt comfortable utan för att den är bekant och trygg.

Jag kom på ännu en sak som revolverar runt de upptagna männen. Aka min comfort zone. I deras "sällskap" finns inget drama, inget bråk, ingen osäkerhet. Inte i kombination med dem som personer i alla fall. Eftersom utrymmet inte finns. Det kan finnas sorg för det som aldrig kommer att bli eller en önskan om få ta mer plats, men inte den känslomässiga lilla atombomb som skapas när människor kommer för nära inpå mig.

Men jag vill kunna hitta balansen. Det där sköna mittemellanläget där det varken finns upptagenhet eller atombomber. Jag vet att det handlar om att tycka om mig själv mer, att inse mitt värde oberoende av andra. Och i det ingår insikten att jag inte är en defekt pryl som behöver lagas. Jag kommer med en uppsättning beteenden som baseras på saker som hände när jag var i en ung ålder. Och de satte sig som personlighetsdrag. Precis på samma sätt som alla händelser i ens unga liv skapar olika personlighetsdrag, bara att vissa klassas som "bra" och vissa som "dåliga".

Den här veckan har jag i alla fall re-connectat med ett par människor som jag tappat bort lite på sistone. Och små-connectat med en person som jag haft lite fel uppfattning om. Introverthet och socialitet följer på varandra i en evig växelverkan, precis som med de flesta andra saker i mitt liv. Inget är någonsin stilla och allt är uppe för debatt. Mitt namn betyder "en lätt bris", men jag är mer som en virvelvind. Jag flaxar runt och återkommer ibland till samma ställen. Och flaxar sedan vidare. Tror kanske jag letar efter min riktiga Comfort Zone.

Comments

comments powered by Disqus