Denna jävla tacksamhet

Ganska ofta känns det som om man ska vara så jävla tacksam över en massa saker. Och bara hålla käften och ta skit liggandes.

Jag är jättebäst på att ta skit liggandes när det gäller mitt privatliv (jobbar på det), men har inget intresse att göra det när det gäller jobbsituationer. Därför hamnar jag ofta i klinch med chefer och ses som en "besvärlig" anställd.

Jag jobbar för att jag ännu inte kommit på ett alternativ som gör att jag kan behålla mitt tak över huvudet. Mitt jobb har aldrig, och kommer aldrig att vara mitt liv. Så när jag spenderar så sjukt mycket tid borta från mitt riktiga liv är jag väldigt mån om att jag ska ha det bra. Och jag är inte på något sätt tyst när arbetsgivare försöker köra över mig.

Den där förmågan att inte hålla käften brukar producera en hel massa passive aggressiveness från motparten, ett beteende jag formligen hatar. Det är den fegaste av alla fega strategier eftersom den inte går att bemöta. Förutom med samma mynt då, och trots att jag ibland måste ta till skiten så gör det mig miserabel.

Och ändå ska jag bara vara tacksam över att jag har ett jobb, trots att jag är underbetald, tar skit och har arbetsuppgifter som är långt under min förmåga. Tack arbetsgivaren, tack samhället, tack för att jag får möjligheten att löneslava!

Just nu har jag inte råd att be världen att dra åt helvete, så måste strategisera så mycket min hjärna pallar med och komma på ett alternativ. Jag ber mig själv lycka till.

Comments

comments powered by Disqus