Credit where credit is due

Jag ger mig själv för lite cred. Blir förbannad över att jag hamnar i samma gamla situationer och undviker att inse faktumet att jag inte alls reagerar som jag brukade. Från fullständig panik med självmisshandel och fylla till 24 tårar, lite hjärnkarneval och inget mer. Och det hade ju varit tragiskt om ingenting hänt de senaste åren.

Det är alldeles för lätt att tro att allt bara stagnerat när jag hamnar i det där tankemönstret som säger: "det blir alltid så här". Borde istället tänka på ett helt annat sätt, nu hamnar jag här igen och hanterar det ypperligt bra.

Det där med att dissa sig själv blir lätt en dålig ovana som kan vara svår att släppa. Men om jag kunde släppa en massa andra saker som också är svåra borde den här inte vara några problem alls. Jag kör en ninja på den helt enkelt.

Comments

comments powered by Disqus