Simsim och Melankolin

Hjälp, jag kanske har drabbats av en riktigt menlös samhällsindoktrinering; 40-årskrisen. Det är ju för fan inte någon som helst skillnad från en dag till en annan, ändå blir det någon sorts underlig åverkan. Som förvisso kan vara fullständigt orelaterad. Mest sannolikt fullständigt orelaterad faktiskt. Det är nog bara indoktrineringen som ens får mig att tänka på det.

Något som kanske relaterar mer är min underliga faiblesse för de upptagna människorna. Eller deras för mig. Det är lite som att gå in i en vägg varje gång. Desto värre blir det när de där människornas uppenbara olycklighet skiner igenom för mycket. Jag suger in deras känsla av att sitta fast och bara stampa, bara existera. Och kombinerar den med min egen känsla av att aldrig riktigt nå fram. Att sitta i periferin och hålla tillbaka precis allting är inte alltid det enklaste. Jag fylls upp med droppar av frustration som jag aldrig tillåter rinna över. För det hade varit FEL.

Men ibland vill jag bara skaka om hela skiten, säga till folk att de är dumma i huvudet som lever efter fåniga, påhittade regler och inte gör som de vill. Och sen förvandlas jag till den lilla, lilla Simsim, som bara vill att de där människorna ska vilja ha mig mer än de vill ha sina dumma, fåniga, påhittade regler. Som undrar varför vi sitter i varsitt hörn, med ett jävla världshav mellan oss och bara vill samma sak. Men vi får inte. För det hade varit FEL. På grund av reglerna, valen, begränsningarna. Världen begränsar mig. Människor i världen begränsar mig. Det spelar ingen roll att jag inte begränsar mig själv, allt annat och alla andra gör det åt mig.

Ju äldre jag blir, desto mer blir jag som ett barn. Desto mindre förståelse har jag över alla konventioner och "sanningar". Varför allt måste vara så förbannat komplicerat, helt i onödan. Kan vi inte bara få vara, utan att det ska störa någon? Men så fort vi vill något utanför konventionen så ska det vägas mot allt vi kan förlora. Varför vi i all världen skulle behöva förlora något egentligen? Varför skulle vi inte bara kunna ha allt? För att någon bestämde några dumma, fåniga, påhittade regler som ska göra människor tragiska och knappt existerande.

Oavsett hur lite jag accepterar den här skiten så slår den ändå emot mig som en jävla hagelstorm. Jag känner mig lämnad i dammet när ekorrhjulen snurrar förbi. Men trots att jag känner melankoli och sorg ibland försöker jag ändå tänka att när dammet lägger sig är det jag som ställer mig upp och borstar av mig. De andra fortsätter snurra och låta bli att existera. Men den där stunden jag ligger där känns det tungt och sorgligt och orättvist.

Som någon vis människa någon gång sa: "This too, shall pass". And pass it shall. Ska bara damma en liten stund till.

Comments

comments powered by Disqus