De många citationstecknens inlägg

"Vad Frankrike behöver just nu är hela världens solidaritet." Säger Stefan Löfven och människor runt hela Sverige sitter säkert och nickar medkännande.

När tappade mänskligheten sin förmåga till normalt tänkande? 150 människor dog i Paris. 150. Ska alla människor som dör på konstiga och tråkiga sätt få hela värdens solidaritet? Då skulle vi inte göra något annat än att sitta och vara solidariska varenda sekund på varenda dag. För alltid.

Vi lever i en underlig värld där någonting som kallas "krig" (som egentligen är legaliserat mord) får ett set "spelregler" som någon bestämt. Spelregler som bestämmer att vissa människor får mörda vissa andra människor i vissa situationer. Och då är det okej att spränga sönder människor som bara försöker leva sina liv. Om man bryter mot "spelreglerna" så kallas det inte längre "krig", utan "terrorism", "vidrigheter", "grymhet", "ondska". Vissa länder bestämmer att andra länder är "godkända" att få vara länder och då får de relativt ofta mörda folk för den "rätta" sakens skull. IS har bestämt att de är ett kalifat och utför krig mot västvärlden. De är övertygade om att deras sätt är det "rätta" och slåss för det. Precis som västvärlden och alla andra som "krigar" för den "rätta saken". Men ändå är det någon som är "ond" och någon som är "god".

När tappade vi greppet egentligen? När slutade vi vara människor? Vår ångest känns likadant, vår sorg känns likadant, våra rädslor, vår osäkerhet, vår övertygelse, vår glädje känns likadant. Bara för att vi någon gång började rikta de där likadana känslorna mot olika håll så ska vi börja hata varandra, mörda varandra. Varför? Det är så banalt, så obetydligt, så meningslöst.

Vi är alla individer, med ett enda litet futtigt liv att leva i den här världen. Och ändå spenderar människor sina liv med att göra som de blir tillsagda, att känna som de "ska", att oroa sig för saker som inte rör dem, att vara rädda för precis allting, att känna sig viktiga för att de tycker rätt, för att de är solidariska, ordentliga och korrekta.

Jag skiter ett stort stycke i de 150 människor som dog i Paris. Precis som att jag skiter ett stort stycke i alla andra människor som dör runtom i världen. Jag har en handfull människor jag verkligen bryr mig om och jag hade blivit väldigt påverkad om det hände dem något. Jag har en lite större handfull människor som jag är bekant med, jag hade blivit lite påverkad om något hände dem. Resten är obetydliga.

Låt oss hellre prata om vad vi verkligen menar. Alla de som förfasas över allt skit som händer i världen, som låtsas att de på fullaste allvar bryr sig om någon obetydlig människa som blir nermejad av ett vapen någonstans är bara rädda för sin egen del och för den handfull människor de verkligen bryr sig om.

Allting är fejkat, påklistrat och underligt. Människor bryr sig om underliga saker och låter konsekvent bli att ifrågasätta skeenden de fått för sig har någon sorts absolut sanning. Istället för att ta vara på den där korta tiden de har. Att bry sig om sig själva och vad som gör dem lyckliga och nöjda. För någon gång blev det "felaktigt" att bry sig om sig själv och att tänka kritiskt. Åtminstone att tänka kritiskt utanför de gängse normerna och de smala korridorerna.

Våra hjärnor är fulla av buggar och vi fokuserar på underliga saker. För någonstans slutade vi vara människor och blev samhällskorrekta robotar. Jag tar avstånd från det och väljer att uppfatta världen som konstig. Och delar av den uppfattar mig som dito.

We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem.

Douglas Adams

Comments

comments powered by Disqus