Curiosity killed the cat

Jag har the sunday blues. Så det här blir ett sånt inlägg. Bear with me.

Ibland känns det som att jag bara är kuriosa för människor. Jag är konstig, jag gör konstiga val, jag värderar min frihet högst av allt och är inte helt funtad som den vanliga människan. Jag får för mig att vissa människor dras till mig för att något inom dem gör att någon som jag lockar. Kanske deras egen känsla av att sitta fast i de val de gjort.

Och så stannar det där, vid kuriosa. För att jag inte väljer barn, familj, monogami och trygghet så verkar det kanske som om jag inte är seriös. Som om jag inte kan känna eller gå sönder. Som att allt handlar om flyktiga och/eller sexuella möten. Det går ju inte att kombinera frihet och oviljan att ha en indoktrinerad pojkvän/flickvän-relation med något seriöst. Eller hur?

Och ibland känns det som att männen jag möter går in det hela med en mission, att få över mig till den "normala" sidan. Eller så vill de bara belägra mig, sen är det bra.

Så ja, trots att jag alldeles medvetet valt eremitlivet som ett sätt att hantera verkligheten, önskar jag mig vissa blåa söndagar ett riktigt möte med en riktig människa, som tycker om mig för den jag är, inte bara tycker att jag är en konstig kuriosa eller ett åtråvärt ligg. Det hade varit fint. Och det går över imorgon och jag inser åter att det är just den där nöjdheten med nuet som gör att precis allting kommer att bli precis sådär jättebra. Men ibland behöver det komma ut lite.

Comments

comments powered by Disqus