Relationsanarkist, javisst!

Jag har testat det där med monogami, jag har experimenterat med heterosexuell monogami och homosexuell monogami och någonting i det där har alltid skavt på mig. Idén om att en enda person på något orimligt sätt ska kunna fylla alla mina behov. Sedan hittade jag den öppna relationsformen som funkade bättre, men det var fortfarande något som skavde eftersom den oftast förutsätter en primär relation.

Det krävdes en del att ta mig dit eftersom det inte är en norm. Jag blev inlärd att "träffa den rätte", att vara "trogen", att svartsjuka är kärlek. Jag har aldrig varit svartsjuk, för mig är svartsjuka som en dålig saga, ett sätt att fantisera ihop en verklighet som inte någonsin kommer att existera. Varför spendera tid på det liksom?

Jag råkar däremot från och till ut för människor som har fått för sig att jag bara flyr från närhet och intimitet. Att det endast är rädsla som gör att jag väljer bort den normativa monogama relationen. Vilket säkert är helt vettigt om de inte delar mitt perspektiv. Men det här är jag, det här är mitt perspektiv, min verklighet och där jag är som lyckligast. Där mina relationer inte har något namn, där de får lov att vara precis som de är utan behovet att stoppa in dem i ett fack eller klistra en stor lapp på dem så att omvärlden förstår vad de är.

Vissa personer tror att jag bara inte träffat den rätte, att när jag väl träffar dem kommer jag att släppa allt det där tramset och bara vara med dem. Det är den monogama människans perspektiv, inte mitt.

Det jag har svårt för är när andra personer försöker berätta för mig hur det egentligen är. Hur jag egentligen är. För att jag inte passar in i hur de önskar att jag var. En av mina människor sa en gång till mig att: "det går inte att äga dig." Det är precis så det är, det går inte att äga mig. Och jag vill inte äga någon annan. För mig är kärlek synonymt med acceptans, förståelse och respekt, att inte försöka fixa andra människor, att inte försöka pådyvla andra människor idéer och tankar som inte är deras egna. Kärlek är helt enkelt synonymt med frihet. För mig.

Jag är alltid väldigt tydlig med hur jag har valt att leva. Det är också något jag förväntar mig att människor som vill träffa mig har tagit ställning till. Men ack så ofta visar det sig att de antingen lever i majoritetens villfarelse om att jag bara inte träffat den rätte än, eller ser de mitt sätt att ha relationer som något oseriöst och jag verkar mest duga till att vara en avsändare av nakenbilder när någon är bakfyllekåt.

Så jag tröttnade på hela skiten, att hänga på tramsiga dejtingsajter för att "träffa någon". Jag stängde av dem allihop, tog bort alla vänner på Facebook och började andas. Jag har inget behov av att "träffa någon", mitt liv är alldeles jättebra precis som det är. Jag har tre personer i mitt liv som är nära mig, alla inte geografiskt eller tidsmässigt, men de är nära, i kombination med dem finns bara den alldeles genuina versionen av mig. De fyller alla olika funktioner och ger mig olika saker jag tycker om att ha i mitt liv. De är mina människor och de kommer alltid att finnas kvar, oavsett vad. Det vi har gemensamt är att vi accepterar varandra fullt ut, ingenstans finns det en vilja att förändra den andra personen. Det är fucking top notch, allt annat kan kvitta.

Comments

comments powered by Disqus