Om det sjukliga beteendet

Om jag gör något annorlunda än vad samhället finner normalt, ser samhället mig som sjuk. Det är något fel på mig som behöver fixas. Kan det inte bara vara så att det är samhället som är fel för mig? Att det där normala är något som inte passar mig?

Jag har benat ut det jag inte fixar här i livet. Under en lång period försökte jag också laga allt det där. För att komma till någon sorts acceptabel, normal punkt. För vilken anledning då? För att göra någon annan glad? För att få en enklare tillvaro? För att kunna ha normala konversationer vid lunchbordet? Det är banalt och menlöst.

Idag accepterar jag det istället. Inte precis hela vägen ut, för det är svårt att helt släppa det där jag lärt mig vara självklart. Men nästan. Och i små stunder får jag för mig att jag bara är trasig och felaktig och behöver laga det där som är trasigt och felaktigt. För egentligen vill jag inte leva så här, jag vill ha det där som är självklart. I små stunder. Det går över.

Jag har stängt ute stora delar av världen från min existens. Jag spenderar majoriteten av min tid med mig själv. Det är självvalt och jag kom fram till det genom enkel matematik. Vad får mig att må bra, vad får mig att må dåligt? Vilken av dem får flest poäng? Enkel matematik. Nära relationer med människor är sånt som ger dålig-sidan många pluspoäng. Så jag tar bort dem. Enkelt. Kontentan av den elimineringen är att jag mår mycket bättre. Enkelt.

Just nu försöker jag att separera ut det där av nära-relationer-matematiken som faktiskt är bra, för att se om det går att ha utan allt på dålig-sidan. Är inte helt säker på att det går eftersom de går in i varandra alldeles för mycket, men det är värt ett försök.

Jag tycker om att känna, tycker om känslan av den där nya personen som är spännande och okänd, att lite trevande försöka lära känna varandra, att fantisera och leka med den där känslan i magen. Det är gött. Efter det kommer det normala flödet in, det där som förväntas, och det är där det skiter sig. Nu ska vi knulla, dejta, bli tillsammans, flytta ihop, blablablabla. Och det är då den där göttiga känslan ersätts av allt det andra skitet. Upp vaknar rädslor och nojor, bekräftelsehoror och osäkerheter. Det är inte kul längre.

Så jag försöker separera ut det där. Att hålla mig till den där första känslan och inte göra ett skit av det. Det är svårt som fan, men jag tror det kommer att vara värt det i slutändan. För den enda relationen som faktiskt betyder något är trots allt den med mig själv. Människor runt omkring mig är ett elastiskt fenomen, jag är permanent i varenda given sekund. Så jag försöker. Men vojne vad lätt det är att trilla in i skiten igen. Skillnaden idag är att jag ser skiten tydligt och kan fånga upp den fort. Det blir nog bra det här.

Comments

comments powered by Disqus