Min version - introversion

Jag är introvert, vilket människor som känner mig ytligt aldrig skulle tro. För jag är social, öppen, personlig och glad. Men socialt umgänge gör mig utmattad och jag behöver väldigt mycket tid för mig själv för att få tillbaka energin. Och det är mycket få människor som känner den privata versionen av mig. Det är en stor skillnad på personlig och privat och det privata är det nästan ingen som får. För det kräver ännu mer energi och orsakar att jag behöver ännu mer ensamtid, så ett stort privat umgänge är för mig en omöjlighet. Det finns tre personer i mitt liv som känner mig privat, och det är allt jag behöver.

När man är öppen och personlig tror människor gärna att de har kommit nära, att de förstår vem man är som person, att de känner en väl. Det kan vara väldigt frustrerande för mig när människor har förutfattade meningar om vem jag är. När de till och med säger emot det jag själv berättat för att de är övertygade om att de fattar mig. Och detta är förstås anledningen till att de bara är bekanta och aldrig kommer att komma ens i närheten av det privata.

Jag har inget behov av socialt umgänge, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att inse att om jag inte tvingar mig till det lite oftare än jag egentligen vill, blir jag för bekväm i ensamheten och gör effektivt av med allt behov för socialitet. Och trots att jag gillar ensamheten förstår jag att det inte är nyttigt i längden. Och detta är varför jobbsocialitet är relativt effektivt för mig, det är tillräckligt ytligt för att inte kräva alldeles för mycket energi och min förmåga att vara personlig gör att det inte blir meningslöst ytligt.

Har nyligen slutat på ett jobb jag hade i 5 år där jag flyttade runt på olika avdelningar. Det innebar att det var nytt socialt umgänge varje gång jag flyttade. Det har varit otroligt utmattande och hade jag inte tvingat mig själv till någon form av mittemellansocialitet just nu hade risken för att utvecklas till eremit varit överhängande. Vid sån här social utmattning är det dessvärre den privata socialiteten som får ta stryk, den kräver alldeles för mycket energi för att vara funktionsduglig. Så den formen får jag på telefon, i sms, i text, vilket är alldeles lagom.

Så jag bygger långsamt upp min energi här i ensamheten ute på landet, där jag får vara ifred, bestämma över min egen tid och ha det precis så lugnt, stilla och tyst som jag behöver.

“It is a frightful satire and an epigram on the modern age that the only use it knows for solitude is to make it a punishment, a jail sentence.”

Søren Kierkegaard

Comments

comments powered by Disqus